Så länge jag kan minnas har jag gillat att prestera, i de flesta sammanhang. Samtidigt har jag haft lätt för många saker så jag har egentligen inte behövt anstränga mig jätte mycket för att göra det jag verkligen vill. Alltså jag har ju inte halkat fram i livet på en räkmacka, inte alls faktiskt. Jag har också haft stora nederlag, saker som inte alls gått bra och som jag gjort mig både ledsen och besviken.
Med åren har jag tack och lov utvecklats, fått hjälp att förstå vem jag är, och vad som driver min prestation. Men det var inte förrän jag förstod att det är mina förväntningar som ställer till det som det blev en tydlig förändring i mitt beteende. Mina höga krav på mig själv, och även på min omgivning gjorde det svårt för mig att vara nöjd. Jag var så van att vara ”duktig” så jag ville vara det hela tiden. Och jag antar att det lätt blir så när en har samma attityd som Pippi; ”Det där har jag aldrig provat så det kan jag helt säkert”. Ganska naivt, lite arrogant och samtidigt underbart!
Att lära sig om hur en själv fungerar är både intressant och läskigt. När du börjar glänta på dörren till ditt inre går inte längre att gömma sig bakom någon fasad av hur du tänker att du vill, eller ska var. Du bara är. Men att förstå vem du är en sak, att acceptera det helt och fullt, är en helt annan.
Numera har jag ett mycket mer avslappnat förhållande till prestation. Jag vill självklart göra ett bra jobb, och vara en bra mamma och vän, men det behöver ju inte vara perfekt, hela tiden. Uttryck som ”good enough” och 80/20 hör numera till allmänna vardagstugget och det ligger verkligen något i det. Det är en sådan befrielse att inte känna att jag behöver vara bäst, eller att det jag presterar måste vara top notch.
