Jag och maken är båda uppväxta med hundar och har alltid tänkt att vi vill ha en hund någon gång i framtiden. Jag har många gånger titulerat mig hundmänniska, dvs INTE katt människa, som om det skulle vara lite bättre att gilla hundar. Snacka om att vara fast i gamla föreställningar om sig själv. Nu sitter vi här med den gosigaste OCH busigaste lilla kattunge en kan tänka sig och känner oss som kattmänniskor ut i fingerspetsarna. Det är så mysigt med denna nyfikna lilla krabat som lever rövare här hemma när hon inte ligger och chillar på en filt eller i famnen på någon av oss. Storasyster är nog den mest lyckliga och gillar både den gosiga biten och att ta hand om lilla Rut.
Jag fascineras över hur vi människor får för oss att vi gillar, eller inte gillar olika saker och sen är det bara så, för all framtid. Herregud, en kan väl ändra sig! Vi har såklart med oss en hel del föreställningar hemifrån och dekan sitta ganska hårt rotade inom oss. Sen har vi säkert lagt på en hel del fler genom åren i möten med olika människor som vi velat imponera på på ett eller annat sätt. Så här som 40-åring är det väl dags att sortera i dess föreställningar och reflektera över vilka av dem som är sanna, om någon ens är det. Det kan ju kännas som en stor och omtumlande grej, men det kan också vara väldigt befriande. Tänk att jag gillar katter, trots att jag inte är en ”kattmänniska”, varför en nu behöver kategorisera någon på det sättet över huvud taget. Jag gillar katter. Punk. Och jag gillar hundar också, men jag är inte helt säker på att jag vill ha en egen hund ens någon gång i framtiden. Så är det med det.
