fbpx

Jag har börjat träna igen, på riktigt. Men hur otränad jag verkligen var eller kanske snarare är kom som en överraskning. 15 min benpass i torsdags var allt som behövdes för att min kropp (läs benen) totalt skulle kapitulera. Om det hade varit ett monsterpass på gymmet så hade jag kanske kunnas förstå (och acceptera) det men ett litet snabbpass hemma i källaren, det känns ju nästan pinsamt. Ändå körde jag ett annat 15-min pass i går, med fokus på armarna. Hejja mig! Det innefattade dock en övning med knäböj vilket var totalt omöjligt att utföra så den fick jag göra en variant på. I dag känns det i armarna, fast inte på långa vägar som i benen.

I morse blev jag väckt strax efter kl 9 (definitivt sovmorgon för en småbarnsförälder) och solen sken in genom fönstret. Min första tanke var ¨åh vad det hade varit härligt med en springtur i skogen i dag¨, tills jag rörde på mig och kände att det nog inte var en så bra idé i alla fall. Jag har träningsvärken from hell. Jag skojar inte. Och inte av något annat än mitt 15 min pass.


Vi tog oss dock ut i skogen i det vackra vädret men jag kunde med nöd och näppe promenera ett par km, dock inte i minsta nedför- eller uppförslut. Jag stapplade verkligen fram och på hemvägen så ville jag verkligen inte mer men det var bara att knata på lite till. Att gå ner för trappan här hemma är det absolut värsta, det gör jag bara om jag absolut måste, likaså gå på toaletten.


Flygande hälsningar /Nellie

4 svar

  1. Kan inte låta bli att fnissa lite….! 😉
    Men usch, din stackare! Den där träningsvärken är heeeemsk – jag vet! Men du är duktig, superduktig!!!

    KRAM!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *